Sonens tidiga ”patienthistoria”

Möjliga (multifaktoriella) orsaker till autism och därmed indikation för biomedicinsk behandling.

Exakt hur felaktig kost, läkemedel, vaccin och andra gifter skadar oss och kan orsaka autism och andra syndrom, går jag inte närmare in på här.

Det är enbart Viktors riskfaktorer jag presenterar här – även om de ofta sammanfaller väldigt lika för många andra som lider av autism, autistiskt syndrom, högfungerande, asperger eller vad man än må kalla tillståndet.

Som bitar i varje individs unika autismpussel.

* * *

Mycket har hänt och mer har jag lärt mig under den tid som gått den jag skrev inlägget men för enkelhetens skull lägger jag in det rakt av kopierat från Passagenbloggen.

Ställ frågor om du undrar något. 🙂

* * *

26 juli 2009, kl. 00:08

Ett försök till en saklig presentation, på ett så kortfattat vis som jag förmår. 

Jag har en utförlig text liggande, vilken jag nu klipper ned och redigerar… som bekant är det inte hälsosamt att blotta sig, och absolut inte andra, för mycket, särskilt inte i cyberrymden.

Eftersom jag bara kan spekulera utifrån min egen sida av Viktors genetiska arv så startar jag med att det inte bara är jag som finner aspergerdrag hos mig själv. Ju mer jag lär mig och har diskuterat med min egen far så anser jag att han har än mer tydliga drag (kanske t.o.m. uppfyller diagnoskriterierna). Det finns flera indikationer redan från starten i mitt liv på jorden, efter att ha fötts för tidigt pga komplikationer hos min mor.

Nu hoppar jag ordentligt över min uppväxt, tonårstid, åren före Viktor föddes och tiden tillsammans med hans far, även om det säkerligen finns mycket av intresse i detta. Det objektiva intresset och den informationen finns samlad hos vår norske DAN!/BAN!-läkare.

Av olika anledningar levde jag under stress då jag var gravid, graviditeten var oplanerad (men absolut inte ovälkommen när jag efter kort tid landat i tanken att faktiskt bli mamma), osäkerheten, sökande efter lägenhet och en flytt strax före beräknad förlossning med mera.

Förlossningen genomlöpte i samma anda, från första värken på fredag natt klockan 02, till söndag morgon klockan 06, då Viktor förlöstes med akut kejsarsnitt.

Jag misstänker att min stress, misstron till min egen förmåga och svårigheter att släppa kontrollen gjorde processen utdragen (jag hade dessutom önskat att föda på naturligt vis så de väntade kanske längre än i annat fall). Värksvaghetlång tids ryggbedövningavstängda värkar p.g.a. att Viktors puls blev för hög, igångsatt igen med värkstimulerande dropp som inte funkade, sedan fullt ös med ryggbedövning för kejsarsnittet (tillägg: ökad stress men även förlust av de första viktiga bakterierna som det nyfödda barnet ska få via modern vid utdrivningen). Information angående för tidig avnavling kan ni läsa om via länkar till höger.

Jag hade gjort så mycket annorlunda idag… En doulas närvaro, lugnare och mer naturlig miljö och bestämt nej till för tidig avnavling med mera.

Mitt minne från det första 1,5-2:a året är väldigt suddigt och jag minns mestadels skrik, gråt och sömnlöshet, Viktor var otröstlig och orolig stor del av dygnet. Allt detta bekräftas av de som varit oss närmast, bl.a. mormor och K, vilka har undrat hur jag orkade med och hur jag kunde hålla mig så lugn… jag stängde nog av det mesta av livet omkring, fokuserade på att lugna, jag bar min lilla pojke i sjal stor del av dygnet och var alltid nära. Vi levde som i ett existentiellt vakuum.

Nu i efterhand inser jag vilken farligt inkompetent BVC-sköterska vi hade, jag borde ha litat på min känsla om henne och gått vidare med Viktors problem, men det var ju inte bara hon som ville förklara eller trösta med att säga ”det är normalt, det går över”. Allt skulle gå över om tre månader, med minifom (magdroppar), när han börjar äta, när han tar napp, när han börjar krypa, när han slutar amma och så vidare… det blev inte någon större förändring så då var det jag som var världens sämsta mamma, eller? Inte blev det lättare av att jag flyttat ifrån min familj och levde väldigt isolerat.

Allt annat utvecklades ju normalt (talet som bestod i några ord före ett års ålder, gick dock tillbaka under den långa sjukdomstiden mellan 1-1,5 års ålder, för att senare långsamt återkomma) men jag fick aldrig den där omtalade moderliga kontakten och förståelsen för varför han skrek och inte hörde jag variation på gallskriken som kunde pågå i timmar.

*Överlycklig att jag stod på mig i min övertygelse och inte körde allmänt rekommenderade skrikmetoder mot sömnlösheten*

Idag undrar jag, hade Viktor de autistiska symtomen från start eller var det mag- tarmproblem, som ”DAN!-rörelsen” informerar om, med ständigt lös avföring (läkaren på BUP ifrågasatte att ingen kollat upp Viktors mage men hon hänvisade inte vidare utan lämnade bara en kommentar om saken), som orsakade de ihållande skriken och frånvaron av sömn? Jag känner mig ganska övertygad om att det är så… att mag/tarmproblemen föregick autismen, vilket stärks av att han blev så extremt mycket bättre, både i avföring och beteende, efter kort tid på GF/CF/SF-dieten.

Avstängdheten, bristen på ögonkontakt, de stereotypa beteendena och det tillbakadragna talet upptäcktes ju efter hans flera månader av öroninflammationer (förkylningar med ”slängar” av påstådd falsk krupp och infektiös astma, och magsjuka) och antibiotikakurer, varav en han fick en ordentlig reaktion på med nässelutslag över hela kroppen. Efter en tid började vi i närheten undra om hans hörsel blivit skadad efter öroninflammationerna, men han hörde ju ibland och särskilt då man sa något intressant, typ ”vindruvor” , bakom ryggen på honom. Detta märkte vi när Viktor var omkring 1,5 år gammal.

Senare under sommaren 2007 är vi på kalas hos min syster och hennes väninna som är en erfaren barnpedagog iakttar Viktor utan min vetskap. Hon meddelar sedan att det kan vara en idé att kolla upp honom för autism, då föll bitarna på plats för mig och jag bokade direkt tid på BUP. Minns inte exakt vilka saker hon uppmärksammade men vid den tidpunkten höll han dygnet runt, hårt fast, i ett dl-mått och en plastsked. Om någon försökte ta dem eller om han råkade tappa sakerna, orsakade det vansinnesvrål som enbart kunde stoppas genom att de placerades i hans händer igen. Han var även manisk med att öppna och stänga skåpluckor (vilket faktiskt är ett av hans stora nöjen idag med, öppna och stänga verkliga eller fantasiframkallade dörrar och bommar, dock på ett mestadels lekfullt vis nu  och vi har kul tillsammans i leken).

Jag är inte den som ger mig och särskilt inte när det gäller mitt barn och ett så otillfredsställande utforskat område som autism, orsaker och bot, så sökandet efter alternativa vägar startade direkt. Det tog lite tid men till slut kunde jag knyta ihop all lösa trådar med hjälp av de föräldrar och barn som gått före. Tack alla ni!

I augusti 2008, några månader innan Viktor fyllde tre, fick vi papper på diagnosen ”Autistiskt Syndrom”. En diagnos som helt klart kommer att ändras (eller om själva begreppen förändras) i och med att Viktor är uppenbart högfungerande, normalbegåvad. Vid utredningen uppfyllde han alla kriterier ”utan tvekan” dock gick inte begåvningstest att genomföra vid tidpunkten.

Ny utredning görs före skolstart. Om han fortsätter att utvecklas i den här takten så borde han vara diagnosfri om inte alltför lång tid!  

En svårighet med högfungerande former av autism upplever jag är att barnen både ser ”normala” ut och ter sig i många situationer som vanliga barn, vilket kan skapa stora problem vad gäller förståelse för deras ofta annorlunda tänk och fungerande. De som inte är insatta i den komplicerade och luriga problematiken, tror gärna att barnen är precis som andra och behandlar dem därefter. Detta är så otroligt svårt för oss föräldrar att försöka sätta ord på och förmedla till andra vuxna (barn har mycket lättare att acceptera olikheter) då situationerna uppstår.

Jag är ganska övertygad om att explosionen av autismfall i modern tid, har multifaktoriella orsaker; en ärftlig predisposition parat med ett flertal utlösande faktorer (livsstilsrelaterade och medicinska, miljögifter, vacciner, gifter i mat och allt omkring oss). Möjligen har en ökad diagnosticering och ett finger med i spelet men jag tror knappast det är svaret. Multifaktoriella orsaker kräver lika många olika och individanpassade behandlingar!

Viktor fick de första vaccininjektionerna mot kikhosta, difteri, stelkramp, polio och haemophilus för att jag var för okunnig för att våga gå emot strömmen. Men sedan när autismen uppdagades så avstod jag att ge honom MPR-sprutan. Han reagerade med feber på de förstnämnda (kanske också bara intressant för vår läkare och för rekommendationen behandlingsprotokoll).

Fler riskfaktorer är att vi som de flesta haft en kost innehållande mycket mjölk och gluten (gröt, välling, sedan pasta, mjölk osv.), så även om jag kämpat med att erbjuda så giftfri mat (och hygienartiklar med mera) som möjligt så har han hela tiden attackerats av proteinerna.

Några skyddsfaktorer må vara att jag ammat Viktor i 15 månader (jag hade tänkte en längre tid men det var för problematiskt), jag har varit nära eller i närheten i princip dygnet runt och jag bar honom mycket och länge i bärsjal (en gudagåva till både mor och barn). Vi har också familj som stöttar. I juli 2007 flyttade vi tack och lov tillbaka till min uppväxtort, efter ett långvarigt och intensivt kämpande lyckades jag få en toppenlägenhet centralt och nära mina föräldrar.

Sjalbärandet som ju är väldigt hälsosamt överhuvudtaget, är möjligen en än mer välgörande faktor vad gäller barn med autism. Kan ju intyga att det var en fantastisk känsla som gav tårar i ögonen när de på BUP (och även tidigare barnläkare) konstaterade en trygg anknytning mellan mor och son.  

Något nedtyngd av att gå igenom allt igen, av det jag i en annan situation hade kunnat göra annorlunda och kanske kunnat skona Viktor ytterligare (tack och lov har vi ändå haft förmånen att hitta rätt så pass tidigt och får vara delaktiga i att krossa den traditionella obotlighetsmyten), så stänger jag ned datorn och återgår till att njuta av dagsläget och av att vi mår så fantastiskt bra idag… fortsättning framåt!

Annonser

6 kommentarer till Sonens tidiga ”patienthistoria”

  1. K skriver:

    Hej! Skulle vilja komma i kontakt med dig. Jag är ingen skummis. Jag lovar, intygar och garanterar.

  2. Cina skriver:

    Tack så jättemycket för intressant läsning! Gillar att du söker orsaker själv och inte förlitar dig på vården. Kommer nog att dammsuga din blogg på bra fakta. Är det okej att länka vidare, vet att det finns många småbarnsföräldrar som vill undvika fällorna.

    • urenergi skriver:

      Tack Cina för fin feedback, dela gärna, det är mitt syfte att fler ska få tillgång till naturlig läkning! 🙂 Skriv gärna ett mail till urkraftmw@live.se om du vill mer uppdaterade tips, jag har tyvärr inte haft så mycket tid att lägga på bloggen under en längre period nu. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s