Barnläkarboken anno 1968 – Och om hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna

Skulle bara ned och magasinera en kartong och kikade samtidigt in till förrådet någon ”lånat” av mig en tid. Jag har väntat med en lapp på dörren i många månader men nu var det upplåst och tömt, sånär som på en gammal bok i nyskick. Nyfikna jag kunde inte låta bli att ta med den upp för att kika i… första kapitlet om det friska barnet och dess utveckling kunde ju knappast vara ointressant!

Citerar mig själv från Facebook:

Alltså, vad härligt det är att slå hål på egna fördomar!

Hittade ”Barnläkarboken” från 1968 (Barnläkarboken / till alla föräldrars hjälp utg. under överinseende av Per Selander : red.: Oluf Andersen, Harald Kreutzfeldt) i källaren och tänkte att jag skulle slå lite i den och skratta gott åt gamla tokigheter…

Första sidan jag på måfå får upp handlar om arv och miljö – jag är hänförd över de kloka orden som förmedlades på ett fackmässigt, samtidigt i mina öron, poetiskt vis.

* * *

Från Barnläkarboken om ”Arv och miljö” (sida 15)

Varje människa, sådan vi känner henne, är ett resultat av samspelet mellan arvsanlagen och omgivningen – miljöns – påverkan. Detta gäller även för barnets utveckling under de första 9 månaderna.

Visserligen utvecklas det befruktade ägget enligt ärftlighetslagarna men påverkas samtidigt i hög grad av omgivningen, i detta fall moderorganismen (mU bara älskar estetiska ord, här två exemplar som fulländas i en välstämd förening).

Ju bättre kroppslig och andlig balans modern är i, desto lättare har fostret för att utvecklas normalt. Det är därför förståeligt, att önskebarnet har de bästa betingelserna för en god utveckling.”

* * *

Läkarna kunde sannerligen uttrycka sig förr *högtidlig röst*

Men jag tänker – Hur modervänligt är vårt snabba samhälle idag, i förlängningen – hur fostervänligt?

”Sluta gnäll – graviditet är ingen sjukdom” – en inställning att diskutera?

Föds kvinnor med kunskapen om hur man bäst och helt ensam tar hand om sitt nyfödda barn? Vi har tidigare (och i andra samhällen än idag) levt nära ihop och tillsammans med flera generationer, kvinnor har inte lämnats ensamma med sina nyfödda på samma vis som i modern tid.

Kan förlossningsdepression (PPD, postpartum depression) ha fler orsaker än enbart biolologiska samt en bakgrund med tidigare episoder av egentlig depression (ökad sårbarhet)? Kan det även bero på att vi idag ska klara så mycket ensamma, vi är så kompetenta… inte ens på BB kan den ovana nyblivna mamman få ro utan ska hem så fort som möjligt – platsbrist. Fadern (i de flesta fall) måste arbeta och försörja familjen och modern ska helst också tillbaka till arbetslivet tidigare än vad som egentligen gynnar barnets utveckling optimalt (även om Sverige har en generös föräldraförsäkring med anknytningsteorin som grund). Nu är ju debatten även ganska het angående om man ska ”tvinga” föräldrar att dela på föräldrapenningen eller icke – vad gör detta med barnets anknytning och möjligheten till en rofylld tid av amning (inte att tvingas till abrupt avslut).

Att bli förälder kan räknas som en livskris, lägg då till den extra kroppsliga och psykiska påfrestningen som modern genomgår. Att gå igenom denna enorma livsomställning ensam, utan vägledning, eller som två ensamma föräldrar tillsammans är inte gynnsamt för någon – kan gestalta sig som trauma av olika grad?

Varför är det så pass många som inte kan amma sina barn idag? Visst har jag alltför ofta upplevt en ökad inställning av ”det är äckligt”, det är pedofili att amma längre än 6 månader” etc men det som allt jag skrivit om orsakar är – STRESS – den vanligaste orsaken och stress finns i grunden till all ohälsa. Naturliga mänskliga beteenden kanske ses som alltmer ”äckliga” till viss del pga av att vi försvarar vår stressade livsstil som skapar en ogynnsam miljö för den mänskliga organismen?

* * *

I mina vanliga maner så blev det ett längre inlägg än tänkt och ja jag generaliserar i mina funderingar.

Jag har inte skrivit en massa fakta utan snarare tankeväckande frågeställningar men för er som tycker att det ligger någonting i inlägget – egentligen för alla människor som har med barn att göra – eller rentav har varit barn själva – så vill jag varmt rekommendera en helt fantastisk liten bok med stort innehåll:

Kärlekens roll – Hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna
Sue Gerhardt

82b0649f7080fa

”Kärlekens roll är en inträngande populärvetenskaplig skildring av vad de senaste rönen inom neuromedicin, psykologi, psykoanalys och biokemi betyder för vår förståelse av hur spädbarn formas och utvecklas.

Den nya forskning Sue Gerhardt tar upp visar att spädbarnets hjärna utvecklas och formas beroende på hur det sociala samspelet mellan spädbarnet och dess vårdgivare ser ut. En god interaktion bidrar till att utveckla den sociala hjärnan (prefrontala cortex), vilket i sin tur möjliggör för det uppväxande barnet att utvecklas känslomässigt. En bristfällig interaktion å andra sidan kan bidra till att individen senare får problem med anorexi, drogmissbruk, personlighetsstörningar, depressioner eller ett antisocialt beteende.

Sue Gerhardt är psykoterapeut med psyko-dynamisk inriktning och en av grundarna av Oxford Parent Infant Project, ett pionjärprojekt som erbjuder psykoterapi för spädbarnsföräldrar.”

Gerhardts bok är ett mycket välbehövligt korrektiv till författare som Steven Pinker, vilka har lagt för stor vikt vid genernas betydelse. Hon visar istället – i linje med Antonio Damasio och Daniel Goleman – att man inte kan ’separera hjärnan från hjärtat’. Spädbarn, liksom alla däggdjur, är av födseln programmerade att överleva, men det unika med dem, är att de är programmerade att göra det i samspel med andra människor.

De politiska implikationerna av Gerhardts bok är lika viktiga som de kommer att vara obehagliga för många. Det är svårt att läsa denna bok och känna sig tillfreds med de villkor under vilka många barn idag växer upp.

Genom att använda sig av de nyaste rönen inom neurokemi gör Gerhardt en imponerande plädering för att känslomässiga erfarenheter, särskilt från tidig barndom, har mätbara effekter på hur vi utvecklas som människor. Hon skär rakt igenom den förvirring som normalt omger ämnet och lyckas förklara hur dagliga interaktioner mellan spädbarnet och dess huvudsakliga vårdgivare har direkt effekt på hur hjärnan utvecklas.

Gerhardt är inte den första personen som säger detta, men forsknings­resultaten inom området har sipprat ut mycket långsamt till allmänheten. Just därför att de är så politiskt känsliga, har forskarna varit motvilliga att torgföra sina resultat. Det finns en befriande kraft i Gerhardts bok, en villighet att sticka ut hakan och ta konsekvenserna. Kärlekens roll är oerhört viktig. Den borde vara obligatorisk läsning för alla föräldrar, lärare och politiker.

Rebecca Abrams – Guardian Newspaper’s review of  Why Love Matters

Fler kända namn, psykoterapeuter m.fl. talar om boken

SvD – Kärlek sätter sig på hjärnan

Why Love Matters (official site) – Om boken, författarinnan och massor av länkar

* * *

Hittade även en intressant artikel om barnuppfostran då jag sökte på ”Barnläkarboken 1968”:

SvD – Expertens råd: var era egna experter

Utsaxat stycke:

Ett nytt paradigmskifte kom kring 1968 och under 1970-talet med den så kallade fria uppfostran, när gamla auktoritära fostringsmodeller kastades ut.

– Men kanske gick liberaliseringen för långt. Vi gjorde rent hus med många förlegade idéer kring hur vi skulle vara mot barnen, men vi fick liksom ingenting i stället. Detta ska inte rättfärdiga en tillbakagång, men kanske måste vi inse att allt gammalt inte innebar förtryck, utan att en del faktiskt hade sitt berättigande och var betydelsefullt för barnens växande.

I brist på gamla, beprövade traditioner att hålla sig till lämnas fältet nu fritt för en hel flora av manualer och metoder. Hit räknar Bengt Grandelius råden från tv-programmens supernannys, råd som i sina mest extrema former innebär att barnen ska straffas med att ignoreras eller sättas i skamvrån.

– Vilsenheten har lämnat plats för nyauktoritära trender med ”quick fix-manualer”, där barnet betraktas som ett objekt och inte som ett levande subjekt. Föräldrar kan komma till mig och säga: ”Vårt barn skriker. Hur ska vi få tyst på det?” Men frågan är felställd. Det går inte att börja i den änden.

Det viktiga är i stället att försöka ta reda på varför barnet skriker, menar Bengt Grandelius.

Om anknytningsteori:

SvD”Vissa föräldrar behöver hjälp att komma ner i tempo” – Experter kommenterar vanliga frågor om anknytning.

SvD – Tryggare kan barnen vara (del ett i en serie artiklar om 7)

DEL 2: Närhet nyckeln till anknytning

DEL 3: Kärlek sätter sig på hjärnan

DEL 4: Sång får igång anknytningen

DEL 5: Samspelet sätts på prov vid adoption

”Barn behöver starka relationer”

DEL 6: ”Ingen såg mina behov”

DEL 7: ”Vänd tillbaka barnvagnen”

Mer om barns utveckling – Growing People

Aftonbladet (kultur) – Därför knyter vi så starka band till morsan

Och om amning:

Amningshjälpen – rådgivning, främst via telefonsamtal och mail

* * *

♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥

Om Mamma Urkraft

~ Frågor, rådgivning, FitLine: urkraftmw@live.se ~ Dipl. Näringsrådgivare, Samtalsterapeut steg 1, Alkohol- och drogterapeut ~ Anledningen till jag är anonym är för att bloggen exponerar min son, jag är mer öppen än de flesta gällande mig själv så skicka ett mail och vi tar det därifrån. ~
Det här inlägget postades i Hälsa - miljö - livsåskådning och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Barnläkarboken anno 1968 – Och om hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna

  1. Jenny skriver:

    Jag tror att vi föds med kunskapen, att det handlar om instinkt.
    Det är snarare så att vi idag lär bort kunskapen.

    • urenergi skriver:

      Instinkter absolut, men även djuren behöver guidning… såg ett program om primater (ja de drog parallelller till människoapan också;)) igår, en 40 år gammal aphona hade fortfarande sin 6-åriga dotter när för hon skulle bland annat lära sig 200 ätliga frukter, vilka som inte ska ätas, när de är mogna etc. 🙂

      Som det som diskuterades i ena artikeln (”var din egen expert”) i inlägget, om ”metoder” kontra att lyssna på sitt barn och utforska varför det skriker istället på att fokusera på hur man ska få det tyst. En enkel riktlinje torde vara att lyssna och vara närvarande, att se sitt barn som en individ med egna känslor och behov. Hemskt kortfattat! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s